När jag hade barnkalas, allt var så bra när alla barn var hos mig. Men när svansen på grisen var satt, alla hade följt John och alla godispåsarna var utdelade var kalaset slut. Allt blir så tyst. Direkt när sista barnet gått ut igenom dörren, vinkat hejdå, gett mig ett leende och sedan åker dörren igen. Tystnaden tar över hela huset. Jag går in till mina leksaker, sätter mig där och bara tittar på dom, öppnar förpackningar och kanske leker lite för mig själv. Mer kan jag inte göra. Jag har alltid haft svårt för att vara själv & sysselsätta mig själv. Men det jag vill få fram med detta var att det är ungefär exakt såhär jag känner mig när Anton åker hem. Allt blir bara tyst. Jag älskar honom så himla mycket, det går inte ens att sätta ord på honom. Han är den bästa som finns, han får mig att må så bra och jag känner mig speciell när jag är med honom. Jag kommer aldrig någonsin lämna honom, världens finaste kille.