Jag kan nästan inte ta in att jag ska börja gymnasiet i höst. Det känns så konstigt att inte komma tillbaka till kyrk i höst och vara med samma kompisar och se samma personer, och ha samma lärare.
Mina tre år på högstadiet har varit de bästa åren i hela mitt liv.
Jag har lärt känna nya människor, lärt mig vilka personer som alltid finns där oavsett vad. Men också förstått att alla människor är inte äkta. Jag har också förändrats så sjukt mycket själv, både insidan och utsidan.

Jag vet inte vilken förändring jag är mest glad över egentligen, jag är glad att jag inte ser ut som jag gjorde i sjuan. Men nästan ännu gladare att jag inte är så omogen som jag var då.
Det känns som att jag har varit självsäker, haft bra självförtroende och stått för mina åsikter hela mitt liv. Men det var faktiskt under dessa tre år jag märkte att det inte är fel att stå för sina åsikter.

Jag vet inte vad jag ska säga om min klass.
Vi har inte haft en gemenskap i hela klassen då vi gör saker efter skolan eller sitter med varandra i matsalen. Vi har varit väldigt uppdelade, och det fanns till och med personer jag har sagt 7 meningar till under de 3 åren.
Det var liksom sista veckan man började tänka efter, shit vad jag kommer sakna alla dessa människor. Andra mer och andra mindre, men den här klassen är så speciell. Jag har kunnat vara mig själv och inte tänka så mycket på vad som är pinsamt osv. Det här var jobbigare än vad jag hade trott.
Tycker om er alla så mycket och bryr mig om alla, kommer aldrig någonsin glömma er.

 

 

Alltså jag såg en grej på ask här om dan, nåt som någon hade gillat och så hade det kommit upp. 

Det stod såhär:
"Fan fick bara B på provet. Var såå nära A, shit va dåligt. Så sitter man här med E och ba men åh gumman". 

Jag blir så trött! PÅ riktigt, folk har alltså ännu inte förstått att betygen är individuella!? 
Jag har medelmåtta-betyg. Men grejen är att om jag får B på en uppgift och var nära att få A och är lite tjurig över det är det inte konstigt! För mig var det dåligt att jag inte kom upp till ett A genom att det fattades så lite. Det är så störande när folk inte förstår det. Om man är jätte avundsjuka på höga betyg kan dom sätta igång och kämpa för högre. Visst jag förstår hur de tänker, men man måste tänka utifrån sig själv. Om det var bra presterat för att vara jag eller om jag visste om att jag kunde gjort det bättre. Det är det betyg handlar om! 
Enligt mig iaf, eller kanske inte betygen utan mer prestation. 

Alltså jag har nyligen haft komplex för hur jag ser ut. Jag brukar få så ibland, att jag tycker att jag är ful. Och ibland att jag tycker att jag är fin men oftast helt neutralt. Men det är så jobbigt när man själv tycker att man är ful för då är det det man utstrålar. När man är tycker att man är fin och verkligen är nöjd med sig själv så utstrålar man en helt annan grej. Det viktigaste är faktiskt att man är nöjd med sig själv. Och om det krävs att gå ner 34kg, bygga muskler, könsoperera sig eller operera boobsen 3 storlekar större så gör det ingenting. För att ha bra självkänsla är så jäkla värt allting. För mig är det så att om jag är nöjd med min kropp, min vikt, ja hela mig så känns det så mycket bättre. Då mår jag verkligen på topp! 
Grejen att det här med att vara nöjd med sig själv kan man se från olika perspektiv. 
Antingen så "ska man vara nöjd med sig själv precis som man är", eller "kämpa för att känna sig fin och vara nöjd med sig själv om man inte är det". 
Det bästa som finns är att vara nöjd med sig själv och tycka att man är vacker. 
Alla måste komma ihåg det. Var nöjd med dig själv som du är, du är unik, ingen är som du. Men om du inte är nöjd med dig själv. Gör vad som krävs för att bli nöjd med dig själv. Det kan vara olika saker, att försöka styra sitt temprament, att visa sina åsikter, att gå ner i vikt eller klippa sig och skaffa ny frisyr. Det kan vara vara vad som helst det behöver itne handla om kroppen eller utséendet utan kan lika gärna handla om insidan. 
Men alla är vi nöjda med oss själva på något sätt, för alla har bra sidor lika som alla har dåliga sidor. Men de bra sidorna tycker jag är värda att vara stolt över.

 

 

 

Jag har varit väldigt till och från med att vara nyttig. Jag är nyttig i en period och tränar och allt går så himla bra, men sedan går det åt helvete och så börjar jag käka onyttigt eller små äta.
Men i fredags så var jag på BIA-mätning. Vilket är när man sätter fast elektroder på foten och handen, och så går det en stöt igenom hela kroppen som mäter fett, muskelmassa & vätska. 
Sedan gör hon iordning ett matschema för vad man behöver äta för att till exempel bygga muskler eller gå ner i vikt. 
Jag vill bygga muskler och få en balans i både kost och träning. 
Den här dagen är inte slut än, men det här är min första riktiga dag som nyttig. Jag ska försöka låta bli att cheata (om det stavas så) så gott jag kan. Men det är inte lätt i början när man är ovan, men efter ett tag så vänjer man sig och då känns det så mycket lättare och bättre. Jag har också tänkt mig att jag ska göra i ordning ett träningsschema för mig själv. För att se resultat behöver jag träna fem gånger i veckan. Jag tycker egentligen att det är lite mycket. Men jag tror att jag ska klara av det om jag bara ger det några veckor och gör det bästa jag kan. 
Jag tror det är viktigt med variation annars tröttnar man så lätt och ger upp direkt. 
Men också lika viktigt att sätta upp mål för sig själv. 
Kommer säkert skriva mer om det här sen, men sedan jag började träna så har jag gått ner 6 kg, vilket känns rätt bra. Är stolt över mig själv, men det är en lång bit kvar till drömkroppen, men välmåendet har ännu större betydelse och där har jag redan hamnat! Om man bortser från tankar som ploppar upp här och där. 

Jag har tänkt att jag vill komma tillbaka till bloggandet igen och därför tänker jag börja med att skriva om London resan som jag dels har fått önskemål att skriva om men också för att det var en av mina bästa semestrar.
Den resan var liksom som något nytt, jag har varit på två riktiga utlandsresor tidigare, USA & Spanien i somras med Anton.
Men nu ska jag berätta om London. Till London åkte jag med Hanna, mamma & min mammas barndomskompis Kicki & hennes dotter Lisa. Vi har umgåtts med dem i hela mitt & Hannas liv och viv har gjort som en grej att varje år gör vi mamma & Kicki en hemlig resa som vi inte får veta var den ska gå. Men i år bestämde vi tillsammans och den gick till London.
Vi hade som ett schema med saker vi ville hinna med, Madame Tussaud's , London Eye, Oxford Street, Harry Potter muséet och teater. Det var verkligen en superduper bra vecka, och jag är så glad att vi åkte dit.

Vi åkte tidigt på morgonen med ett tåg mot Falun för att sedan möta upp Kicki & Lisa och samåka med dom till Arlanda och sedan ta planet mot London. På den här bilden är vi på Arlanda på den tråkigaste terminalen, fanns typ 2 affärer.. När jag skulle åka till Spanien så var jag på en jättestor terminal med massor med affärer. Men här dricker vi Starbucks för första men inte sista gången.