Jag är så otroligt glad, för att jag har mina underbara vänner, en fantastisk klok och stark soulmate, min härliga & underbara familj, och sist men inte minst min underbara älskade pojkvän. Ibland så förstår jag inte hur jag kan ha sånna konstiga tankar och känslor som sedan förstör för mig. 

Men jag utvecklas hela tiden som person. Jag har redan tappat min svartsjuka vilket är så otroligt sjukt fruktansvärt obeskrivligt SKÖNT!

Kan inte ens beskriva hur glad jag är över att jag har tränat bort den. Eller egentligen har jag inte tränat bort det bokstavligt utan jag har bara insett hur mycket det förstör för mig och hur dåligt jag mådde av det. 

 Men sanningen är ju att jag alltid har litat på Anton. Jag vet ju verkligen att han inte går och ligger med nån annan, eller något liknande. Men det har inte varit sånt jag har varit orolig för, jag har väl mest varit avundsjuk för att jag inte var den där tjejen eller nåt jag vet inte. 

 

Men mådde så dåligt i början av nian. Då var jag så sjukt svartsjuk och jag kommer verkligen ihåg hur det var. FYFAN vilken äcklig period vill ALDRIG tänka på det igen.

När vi var i Stockholm med skolan, alltså det var faktiskt en av dom värsta dagarna någonsin.

Jag var så svartsjuk och avundsjuk och beroende av Anton så jag kan inte ens beskriva. Så fort Anton gick med någon annan så blev jag helt dgjkldsdols och sur. Svartsjuka unge. Under den perioden hade jag och Anton det jätte bråkigt. Och allt beroende på svartsjukan. 

 

Blir så ledsen när jag tänker på det, och att Anton stannade kvar, ni anar inte hur mycket det värmer. Han är en sån stark och underbar människa. Han är så lojal, pålitlig och så himla snäll. Han ställer alltid upp för mig och finns för mig. Om jag kunde beskriva mina känslor för honom skulle jag göra det, men det finns liksom inga ord som kan förklara.