Jag kan nästan inte ta in att jag ska börja gymnasiet i höst. Det känns så konstigt att inte komma tillbaka till kyrk i höst och vara med samma kompisar och se samma personer, och ha samma lärare.
Mina tre år på högstadiet har varit de bästa åren i hela mitt liv.
Jag har lärt känna nya människor, lärt mig vilka personer som alltid finns där oavsett vad. Men också förstått att alla människor är inte äkta. Jag har också förändrats så sjukt mycket själv, både insidan och utsidan.

Jag vet inte vilken förändring jag är mest glad över egentligen, jag är glad att jag inte ser ut som jag gjorde i sjuan. Men nästan ännu gladare att jag inte är så omogen som jag var då.
Det känns som att jag har varit självsäker, haft bra självförtroende och stått för mina åsikter hela mitt liv. Men det var faktiskt under dessa tre år jag märkte att det inte är fel att stå för sina åsikter.

Jag vet inte vad jag ska säga om min klass.
Vi har inte haft en gemenskap i hela klassen då vi gör saker efter skolan eller sitter med varandra i matsalen. Vi har varit väldigt uppdelade, och det fanns till och med personer jag har sagt 7 meningar till under de 3 åren.
Det var liksom sista veckan man började tänka efter, shit vad jag kommer sakna alla dessa människor. Andra mer och andra mindre, men den här klassen är så speciell. Jag har kunnat vara mig själv och inte tänka så mycket på vad som är pinsamt osv. Det här var jobbigare än vad jag hade trott.
Tycker om er alla så mycket och bryr mig om alla, kommer aldrig någonsin glömma er.