Alltså helt ärligt så gillar jag ej detta. 

Det är så sjukt mentalt jobbigt att ha börjat på gymnasiet. Jag känner typ ingen och det är så sjukt stelt i vår klass, ingen säger någonting, ingen svarar på läraren osv. 
Känns ju extra kul när jag är väldigt dålig på att skaffa nya vänner. Jag vet inte vad det är som är fel med mig, jag vill verkligen prata och dela med mig av min personlighet, men det går inte för att jag inte vågar prata eller vad det nu är. Jag menar, jag har gått med personer jag känner i 9 år och nu är jag typ helt ensam i en klass full med nya människor. 
Det är så jobbigt, alltså vill gråta. 
Om jag fick välja helt själv så skulle jag spola tillbaka tiden till kyrk och gå kvar där, alltså fyfan va allt var bra där! 
Inga problem, jag kände mig självsäker och trygg. Jag kände många. 
Men nu. 
Alltså det sista jag vill är att bli en ensamvarg men just nu känner jag mig verkligen som en.
Och att byta gymnasie helt och hållet gör ju inte saken bättre, snarare sämre. Då känner jag ju ingen överhuvudtaget. 

Okej, min taktik får vara att bita ihop och kämpa tills allt känns bra igen. 
Jag är iallafall jävligt glad över att jag har bra personer runt mig. Om jag inte hade haft det, vet jag ej hur konstigt det hade känts nu. 
Asså det kommer ju bli bättre, vi ska ju gå tillsammans i 3 års tid och det har gått 1,5 dag. Men i nu läget så känns det skit jobbigt. Ungefär såhär kände jag mig när jag gick hem.